Hjälp , min hund äter bajs, vad gör jag!

https://www.veterinarbutiken.se/blog/post/hjaelp-min-hund-aeter-bajs-vad-goer-jag.html

Att hundar äter sin egen eller andra djurs avföring brukar göra djurägare förtvivlade. Företeelsen kallas för koprofagi. Hundar som äter avföring är ofta yngre hundar under 1 år, sedan brukar detta vanligtvis upphöra. Ibland fortsätter vissa hundar att äta sin egen, andra hundars eller andra djurs avföring. Varför detta sker kan bero på olika saker. Det kan till exempel bero på stress eller att ditt djur lider av en sjukdom.

Ibland kan det vara normalt att äta avföring för djur

För tusentals år så var förfäderna till hundarna smalare, de åt vad de kunde komma över. En teori är att företeelsen att vissa hundar äter avföring skulle kunna vara en normal kvarleva från tusentals år tillbaka.

För tiken är det normalt att ”städa” efter valparna. Detta är också en instinkt som lever kvar från tiden då hundar jagade och blev jagade. Tiken vill städa bort tecken på försvarslösa valpar för att valparna inte skall bli offer för rovdjur.

För de små växtätande gnagarna så som kanin marsvin så är det livsviktigt att äta vad som kan se ut som avföring med som egentligen är icke- processerat foder från blindtarmarna som behöver ätas upp och digereras igen för att gnagarna skall kunna tillgodogöra sig näringen.

Varför äter min hund bajs?

Att äta sin egen avföring kan vara beteende- eller sjukdomsorsakat.

Studenten – din hund

Hundar lär sig mycket snabbt genom att observera och ta in information. Det är helt normalt för den nyfikna hunden att undersöka allt i sin omgivning och att undersöka det som den hittar genom att ta in det i munnen. Att äta bajs vid något tillfälle kan vara helt normalt och beteendet kan försvinna med tiden. Valpar kan också äta upp sitt eget bajs för att förhindra bli ”straffad” under perioden då djurägaren försöker få valpen rumsren. Valpen försöker undanröja avföringen för att slippa förmaningar. Detta kan sedan bli ett inlärt beteende. Ofta försvinner valpens oönskade beteende då den närmar sig vuxen ålder.

Valpar kan även lära sig äta avföringen från mamman som städar upp efter valparna. Om valpar hålls på en för liten yta med lite stimuli, kan de lära sig att äta avföring från de vuxna hundarna. Det är viktigt att hålla valparnas yta ren från avföring och att man som uppfödare hjälper tiken att ”städa”. Försök att städa då valparna inte är närvarande. De är små ”studenter” och de kan tro att de måste undanröja bajset av dig.

Att äta andra djurs avföring till exempel hästbajs eller avföring från harar, kan betraktas mer som normalt men många djurägare tycker det är äckligt. Avföring från växtätare kan ha kvar näring i sig som lockar hunden till att äta. Även avföring från andra köttätare kan vara lockande. Då hunden äter avföring från andra hundar eller från sig själv är detta ett mer onormalt beteende som kan ha olika orsaker.

Din hund kan vara sjuk

Det finns vissa sjukdomstillstånd som kan göra att hunden äter avföring. Sjukdomar i mag-tarmkanalen kan leda till att näringsämnen inte tas upp i lika stora mängder. Problem i bukspottkörteln samt inälvsparasiter kan även leda till att hunden äter avföring. En sjukdom som kan leda till koprofagi är exokrin pancreas insufficiens. Det är en sjukdom som framförallt drabbar hundar och schäfrar och collie verkar drabbas oftare än andra raser. Veterinären kan undersöka hunden och ta bland annat blodprover för att hitta tecken på sjukdomar i mag-tarmkanalen. Om flera hundar lever tillsammans får en flockmedlemm som blir sjuk kan ibland de övriga hundarna äta avföringen från den sjuka hunden för att ”undanröja” tecken på sjukdom som rovdjur skulle kunna upptäcka. Det är liknande beteende som tiken som städar undan ”bevisen” efter sina små försvarslösa valpar.

Om man misstänker att hunden eller katten har inälvsparasiter kan man lätt ta avföringsprover (avföring samlas ifrån 3 olika tillfällen) som kan undersökas av ett parasitologiskt laboratorium. Med testet Kolla masken kan du lätt och säkert samla proverna med provpinne och provrör som du sedan skickar in i färdig-frankerat brev till labbet.

Det är bra om man i förväg kontrollerar om hunden eller katten verkligen har parasiter innan man avmaskar. Om djurägare avmaskar för ofta i tid och otid så kan detta skapa resistensutveckling mot olika avmaskningsmedel hos parasiterna. Kan det vara brist på något? det finns olika teorier om att hundar med olika mag-tarmstörningar kan äta sin avföring för att de lider av brist på oilka näringsämnen som till exempel vitamin A och B och att de därför äter bajs. En annan teori är att hundens mag-tarm enzymer inte har hunnit anpassa sig till dagens moderna hundmat. Hunden ”återvinner” därför enzymer och näring genom att äta sin egen avföring. Att ge sin hund för mycket mat, att man övergöder sin hund, kan göra att maten passerar för snabbt genom mag-tarmsystemet och att hundens kropp inte hinner tillgodose sig alla näringsämnen. En teori är att dessa hundar löper större risk att äta sin egen avföring för at få tillräckligt med näringsämnen.

Stress & för lite stimuli?

Hundar som är lättstressade har högre tendens till att äta sin egen avföring, till exempel terrier-raser. Hundar som får för lite stimulans och aktivering har även högre risk att utveckla denna ovana. Hundar som skulle kunna drabbas är till exempel de som har begränsad yta att rasta sig på. Hundar som spenderar mycket tid i rastgård kan ha ökad risk och om rastgården inte städas ofta i kombination med att hunden får för lite stimulans.

Vissa hundar som är otrygga till exempel hundar med låg rang eller omplaceringshundar kan äta sin egen avföring på grund av att de inte vill lämna några ”spår” efter sig. Hundar kan dölja sin avföring för att inte avföringen inte av andra hundar skall uppfattas som ett anspråk på ett revir.

Djur som levt under dåliga förhållanden- djur som inte fått rätt djurskydd.

Som tur är kan vi hjälpa och rädda hundar som levt under dåliga förhållanden. Förhållanden där de inte fått möjlighet att leva ett fullgott hundliv. Det finns hundar som inte fått tillräckligt med mat, inte fått tillräckligt med stimuli, inte fått gå ut på promenader, de har kanske blivit bestraffade på olika vis. Hundar som inte fått tillräckligt med mat och inte fått gå ut och rasta sig på ett normalt sätt kan äta sin egen avföring för att de inte får tillräckligt med näring. De kan även äta sin egen avföring för att de är stressade eller för att de är sjuka. Hundar som omhändertas och får chans till ett nytt liv kan behöva stöd för att överkomma vissa fysiska och mentala problem.

Risker med att äta avföring

Kan hunden bli smittad av inälvsparasiter från andra djur? De flesta inälvsparasiter är artspecifika och blir så kallade tarmpassanter hos hunden. Maskarna passerar igenom hunden och orsakar ofta inte sjukdom förutom kanske lite lösare avföring. Fågelavföring kan dock innehålla salmonella och vissa arter kan smitta hund/katt och människa. Vi har tyvärr fått in rävens dvärgbandmask och även om riskerna är små så kan hundar som äter avföring vara en lite ökad smittrisk för att föra denna smitta vidare till andra hunddjur och till människor.

Tips på hur du kan få din hund att sluta äta avföring

Nedan följer ett antal tips på vad man kan göra för att komma tillrätta med en hund som äter avföring:

Undersökning – Låt veterinären undersöka din hund om du misstänker att det finns en sjukdom som orsakar problemet.
Ta avföringsprov – om du misstänker eller vill utesluta att hunden har inälvsparasiter. Använd testet Kolla masken.
Fibertillskott- Om man har en glupsk hund som är av den hungriga sorten kan det hjälpa att öka aktivering/stimuli samt att ge mat 3-4 gånger om dagen. Man kan lägga till extra fibrer i dieten för att ge mättnadskänsla och magsäcksfyllnad. Man kan ge extra morötter, majs, spenat vid varje mål som innehåller mycket fibrer. Man kan även ge kosttillskott med positiv bakteriekultur samt med extra fibrer. Kosttillskottet Pro-fibre kan man använda vid många mag-tarmstörningar och även som en del i behandlingen för hundar som äter sin egen avföring. Många veterinärer rekommenderar tillskottet.
Snälla bakterier- Vid oroliga magar kan tillskott med ”snälla” bakterier ge balans på tarmfloran. Vissa tillskott som pastorna Canikur pro, diarsanyl och pro-kolin innehåller även olika leror som skyddar den irriterade slemhinnan i mag-tarmkanalen och lugnar på så vis en mage i uppror.
Städa – städa rastgården, trädgården, valptikens bädd och öka hundens aktivering. Ta hunden på koppelpromenader.
Använd koppel – till en början ha hunden kopplad då ni är ute och går om hunden glufsar i sig på promenaderna, då har man mer kontroll. Var konsekvent säg alltid till hunden att låta bajset vara. Ha ett kort, bestämt kommando som du alltid använder till exempel låt bli, lämna. Ha din hund på ett avstånd då ni är ute och går, där du fortfarande kan se/kontrollera vad hunden gör. Ha med dig en bra belöning på dina promenader så du kan avleda hunden. Avleda kan du göra med leksaker en kastleksak som du lätt kan rulla ihop i fickan är den söta skunken eller använd en vanlig liten boll. Du kan också avleda med godbitar Good dogs caprice är ett oemotståndligt godis som du de flesta hundar älskar (även de kräsna). Alla hundar är olika, se vad som fungerar för din hund. Avled hunden efter att den har bajsat, detta kan ske på olika vis beroende på individ. Till exempel kan det fungera att springa bort en liten bit och glatt kalla in hunden och direkt ge en belöning. Ta hjälp av en hundpsykolog det finns experter i de flesta städer.
Vid foderbyte -Om beteendet har kommit då man bytt foder till exempel från normal till en fettrik diet kan det leda till koprofagi. Byt då till ett fiberrikare foder alternativt ge Pro-fibre eller fiberrika grönsaker ovanpå maten.
Aktivera mera! – Öka aktiveringen med hjälp av aktiveringsleksaker. Nina Ottosson har tillverkat flera högkvalitativa leksaker där man kan gömma lite mat i. Även tuggleksaker som man kan fylla med mat som hunden får jobba för att få ut kan fungera som del i åtgärderna. Här hittar du några exempel på hjälpmedel:Aktivitetsleksaker. Minska stress – Om hunden av olika anledningar upplever stress kan man förutom beteendeterapi också minska stress genom olika hjälpmedel. Lugnande doftferomoner, Adaptil minskar stresspåslaget och tillsammans med miljöträning kan olika oönskade beteenden successivt försvinna. Adaptil finns som doftavgivare och som halsband. Om man har en hund som äter avföring utomhus på promenader eller i trädgården och du misstänker att stress ligger bakom, så kan adaptilhalsband vara bra att sätta på hunden. Lugnande kosttillkostt som anxitane och zylkene innehåller naturligt lugnande ämnen som kan minska stress hos din hund

En vanlig dagsrutin för en hund eller valp

07:00 – Hundar tycker om att gå på toa så fort de vaknar, så se till att de får gå ut så fort du gått upp. När hunden har gjort sitt kan ni leka lite, ta kanske med några favoritleksaker för att behålla hens uppmärksamhet.

07:30 – Om du har bestämt dig för att mata din hund två gånger om dagen är detta en perfekt stund för frukost. Det är också den bästa tiden att ge din hund mat om du gör det flera gången om dagen.

08:00 – Ungefär en halvtimme efter att din hund har ätit klart är det bra att ta med hunden ut på en rask promenad och ge hen ännu ett tillfälle att gå på toaletten. Hundar tenderar att behöva kissa eller bajsa 10-30 minuter efter att de ätit. Vuxna hundar är bättre på att hålla sig, men valpar kan ha det svårt.

09:00 – Dags för morgontoalett, pälsvård, göra rent tassar, magen , snopp/ fia, ögon m.m.
När du är färdig med putsningen är det dags för att låta din hund vila eller låter leka med sina saker medan du gör annat.

12:00 – Det är väldigt bra tid för att låta din hund gå på toaletten och tillbringa lite tid med att träna, leka och hänga med dig.
Uppmuntra gärna din hund att göra sig av med lite energi genom lek (eller träning om du har tid) och låt hunden sen komma tillbaka in i det lugna huset och vila.
Byt ut vattnet. Om du har en valp är det en bra tid att ge hen lunch.

16:00- Om du har en valp är det en bra tid att ge nästa mål. Uppmuntra gärna din valp att göra sig av med lite energi genom lek (eller träning om du har tid) och låt hen sen komma tillbaka in i det lugna huset och vila.

18:00-Det är bra tid för hunden att få sitt kvällsmål och passa på byta vatten.
När hunden har ätit klart är det dags att gå ut för att göra sig av med all energi hunden byggt upp under dagen. Du kan använda denna stund för träning och kanske lära hunden att apportera, gå vid din sida, komma tillbaka, sitta, stanna och ligga ner.

19:00 – Om du har en valp är det en bra tid att ge sista mål innan läggdags.Din hund kommer behöva gå på toa en gång till innan läggdags, så ta med hunden ut, men uppmuntra inte till lek. Du vill inte att hunden blir för exalterad precis innan läggdags. När ni går in igen, belöna lugnt beteende så att hunden vet att det är dags att vila.

20.00 – Dags för kvällstoalett pälsvård, göra rent tassar, magen, snopp/ fia, ögon, borsta tänder. God natt!

Dräktighet och valpning

Planerar du att para din tik så är det viktigt att du sätter dig in dräktighetens faser och tikens behov. Valpningen måste även förberedas i god tid. Vi hoppas att den här texten kan hjälpa dig med förberedelserna och ge svar på dina frågor!

Det känns alltid bra att komma hem med sin tik efter en lyckad parningsresa till den utvalda hanhunden. Det betyder att man kan bocka av första steget mot den efterlängtade valpkullen och konstatera att så långt har det gått enligt planen.

Man brukar säga att en tik är dräktig i nio veckor, det vill säga 63 dygn. Räknat från parning är en dräktighet mellan ca 58 och 68 dagar inom det normala. Redan ett par veckor innan valparna kommer ska förberedelserna påbörjas. Bland det allra viktigaste är att du har ordnat en bra plats för tiken och valparna att vara på. Men vi tar det från början!

Dräktighet

De allra flesta tikar, man brukar säga drygt fyra av fem, blir dräktiga efter en naturlig parning där båda hundarna varit intresserade och villiga. Även om parningen inte varit helt efter skolboken, det kanske inte blivit någon riktig hängning, finns det goda chanser att tiken är dräktig. Men när kan man verkligen veta om hon har några foster i livmodern?

Det finns flera tecken som ger uppfödaren en fingervisning om att det kommer att bli en valpkull. Därtill kan så småningom veterinären med hjälp av medicinsk utrustning med stor säkerhet konstatera dräktighet.

Många uppfödare anser att om tiken är dräktig går löpningen inte helt tillbaka. Vad de menar är att vulvan förblir mer svullen än normalt och att hanhundar kan visa ett ökat intresse för henne. Temperamentsmässigt kan tiken förändras ganska omgående, kanske blir hon lugnare, värdigare och lite sorgmodigare redan så snart parningen är gjord. Det brukar vara det allra första som ger erfarna uppfödare en ”känsla” av att det är något på gång. Det finns luttrade uppfödare som säger att de kan ”se i hennes ögon” om en tik är dräktig.

Ska man vara krass är det nog små tecken som uppfödaren mer eller mindre omedvetet lärt sig tolka och som sammantagna ger en indikation på dräktighet. Förutom de ovan nämnda kan ett sådant vara att man några veckor in i dräktigheten hos förstgångstikar ofta kan se att spenarna blir ljusröda. Om man till detta får ett minskat matintresse, rentav matvägran och synbart illamående vid cirka tre veckors dräktighet (den tid då de befruktade äggen fäster i livmoderväggen, den så kallade implantationen) hos en annars matglad tik – ja, då är det många uppfödare som är säkra på sin sak. Plussa på med den typiska klara, sega, luktfria flytningen under andra halvdelen av dräktigheten så är den definitivt ett faktum.

Men hur skulle det vara med ett urinprov? För oss människor är det ju en enkel och billig metod att konstatera gravididet. Nog borde veterinärmedicinen kunna erbjuda det? Icke så. Det går nämligen inte därför att tikens nivå av hormonet progesteron är detsamma oavsett om hon är dräktig eller inte. Hos i princip alla andra djurslag än just hunddjuren sjunker nivån om ingen befruktning skett.

Tiken börjar inte bli rund om magen förrän ca fem veckor efter parningen. Hur lätt det är att se ett ökat bukomfång varierar från ras till ras. På en vinthund kan en förändrad underlinje måhända skönjas redan efter fyra veckor om det är en stor valpkull. Lättast att se magrundningen blir det om man ställer tiken på bakbenen. Den kala delen av magen blir då tydligt allt mer framträdande ju längre fram i dräktigheten hon kommer.

Skickliga, erfarna och framför allt försiktiga uppfödare och veterinärer kan genom att palpera buken med stor sannolikhet slå fast en dräktighet redan mellan tredje och femte veckan. Då ligger fosterblåsorna som pärlor på ett band i livmodern och kan kännas genom bukväggen. Längre fram i dräktigheten blir blåsorna så stora och ligger så tätt intill varandra att de inte går att skilja åt eller ens avgöra om det rör sig om en dräktighet eller om det man känner är tarminnehåll.

Ungefär i samband med att tiken har passerat tredje dräktighetsveckan kan veterinär med hjälp av en ultraljudsundersökning avgöra om hon är dräktig. Efter ca fyra veckor kan man via den här metoden se fostrens hjärtverksamhet och några dagar senare fosterrörelser. Undersökningen kan alltså fastställa att tiken är dräktig, mycket svårare är det att uttala sig om hur många valpar det är.

Det förekommer att tikar som på en ultraljudsundersökning haft valpar i livmodern ändå går tomma. Det beror på att tikar kan resorbera foster förmodligen så långt fram som till femte dräktighetsveckan. Foster som dör senare föds i regel tillsammans med de övriga valparna.

Inte förrän fostren är ca sex veckor, det vill säga när det har gått 42 dagar av dräktigheten, är deras skelett så förkalkade att det går att se dem vid en röntgenundersökning. Det går då att räkna antalet valpar, men inte att, som vid ultraljudsundersökningen, säga något om hur de mår etc.

Summa summarum kan man ändå konstatera att det normalt knappast finns någon anledning att stöka runt med en dräktig tik och göra en massa undersökningar såvida hon inte mår dåligt eller medicinska indikationer tyder på att något är på tok. Nej, låt henne vara i fred – och ha tålamod!

En kväll när du sitter i soffan med din allt tyngre tik behagligt utsträckt bredvid dig lägger du förstrött en hand på hennes mage. Då plötsligt känner du en rörelse som om en fisk i vatten snuddat vid dig. Det kittlar till i din handflata – där var det igen! Det har gått sju veckor av din tiks dräktighet och plötsligt har du haft den allra första kontakten med det nya liv som ännu gömmer sig i hennes buk. De återstående dräktighetsveckorna är en period av väntan inför det stora ögonblicket.

Man brukar säga att en tik är dräktig i nio veckor, det vill säga 63 dygn. Räknat från parning är en dräktighet mellan ca 58 och 68 dagar inom det normala. Vet man precis när ägglossningen skett är spannet för de flesta 61 till 64 dagar. Tikar som går över tiden har ofta parats innan äggen varit mogna för befruktning och spermierna har fått vänta in dem, medan tikar som valpar tidigt följaktligen befruktats senare i löpet.

Det är vanligt att tikar som bär stora kullar valpar tidigare än tikar som inte har lika många valpar. Det har också visat sig att småvuxna hundraser ofta föder sina valpar relativt tidigt.

Varningstecken

Många dräktiga tikar är lite törstigare än normalt. Här får man dock vara observant eftersom tikar som har en latent diabetes har benägenhet att utveckla den i samband med den påfrestning som en dräktighet innebär. Under tredje dräktighetsveckan, när äggen fäster i livmodern, kan en del tikar ha en liten äggvitelik flytning som inte luktar och som försvinner efter någon dag. Om tiken däremot får mörka, fula flytningar som luktar illa bör du omgående ta kontakt med veterinär. Andra varningstecken på att allt inte står rätt till är om hon blir onormalt slö redan tidigt i dräktigheten eller om hon skulle få feber.

Motion

Lika lite som en kvinnas graviditet är ett sjukdomstillstånd är en tiks dräktighet något onormalt. Däremot är det en period där man som uppfödare ska sörja för att skapa förutsättningar för tiken att klara sin dräktighet och valpning på bästa sätt. Målet är att tiken ska må så bra som möjligt och att hon ska kunna återhämta sig snabbt.

Rent generellt bör ett varningens finger höjas för fetma och dålig fysik. Var klok och låt bli att para en tik som släpar på övervikt och som är i dålig kondition. När hon väl är dräktig går det varken att banta henne eller påbörja träningsprogram. En tik som sätts på snålkost under en så krävande period som en dräktighet riskerar att inte kunna producera tillräckligt med mjölk åt sina valpar. Hon behöver ha energi för att orka med förlossningen och för att orka ta hand om sin valpkull. En tik med som inte får tillräckligt med bra mat tär extremt hårt på sin egen kropp.

Fram till 30 dagar före beräknad förlossning är det enligt SKKs regler tillåtet att tävla eller ställa ut en dräktig tik, men av olika anledningar kan det vara klokt att låta bli. Alla större sammankomster av hundar innebär en smittorisk. Dessutom kan tävlandet vara en stressfaktor, och det här är en illa vald tid att pressa henne till diverse prestationer. Se istället den första dräktighetstiden som en mental nedvarvningsfas där ni långsamt anpassar er till det kommande livet med valparna som ska präglas av lugn och ro.

Tänk på att de sista två veckorna av dräktigheten får tiken över huvud taget inte flyttas såvida det inte handlar om ett akut veterinärbesök eller en sträcka under 50 kilometer. Det duger inte att så här sent försöka hinna med en ögonlysning man har missat eller andra obligatoriska hälsoundersökningar (för de raser där Svenska Kennelklubbens registreringsregler har dylika krav på föräldradjuren) som skulle vara gjorda före parningen. Syftet med hälsoprogrammen är att man som uppfödare ska känna till avelsdjurens status innan man beslutar sig för att använda dem i avel och har man slarvat vid den här tidpunkten så är ju skadan så att säga redan skedd.

När är det då dags att börja trappa ner motionen? Under dräktighetens första veckor bör tiken få leva i stort sett som vanligt. Låt henne följa med på långpromenaderna som hon brukar. Många tikar vill gå sina turer ända fram till någon eller några veckor innan valpningen. Det här är avhängigt hur stor och otymplig hon är. Verkar hon ovillig att ge sig iväg på den dagliga rundan, framför allt mot slutet av dräktigheten, så låt henne för all del vara kvar hemma. Gå en kortare promenad där hon får strosa i sin egen takt.

Hård motion i form av t ex cykling och jakt kan avvecklas redan efter parningen. Låt bli bollkastning och hårda ruscher. Runt tredje veckan när implantationen sker bör man ta det lugnt. Risken med hård motion under dräktigheten är att du inte märker att tiken tar ut sig för mycket och att hon blir såväl fysiskt som psykiskt stressad. Om hon vill leka med andra hundkompisar så låt henne bestämma det själv till en början. Men lägg ner allt våldsamt stojande efter tre, fyra veckor. Risken är inte bara att hon kan överanstränga sig -vad händer om hon blir påsprungen? Sista veckorna är hon dessutom tung och klumpig och då sker en olycka lättare.

Utfodring

Utfodringen är ett viktigt kapitel under dräktigheten. I god tid före parningen bör man vänja över tiken på ett högenergifoder av bra kvalitet och med hög smältbarhet (såvida hon inte redan äter ett sådant) som hon kan äta under både dräktighet och laktation.

Tikar som vanligen lever gott på ett foder med normalt energiinnehåll (cirka 20–25 % protein och ca 10 % fett) behöver alltså nu ett foder där energinivån är betydligt högre. Under dräktighetens andra hälft, när fostren växer som mest, och i än högre grad när valparna vid några veckors ålder diar som hårdast, kommer hon att behöva allt hon kan få i sig. Om hon då står på ett foder med normalt energiinnehåll är det inte säkert att hon kan äta de mängder som fordras för att hon ska kunna försörja sig själv och valparna. Sista veckorna av dräktigheten, precis som när hon lakterar stora mängder, kan man behöva utfodra henne med flera portioner om dagen för att vara säker på att hon får i sig tillräckligt.

Kontrollera att det foder du ger henne är lämpligt för dräktiga tikar. Står detta inte uttryckligen på fodersäcken bör du kontakta tillverkaren för att försäkra dig om att så är fallet.

Under vissa veckor av dräktigheten har många tikar sämre aptit. Det är ingen anledning att oroa sig utan som tidigare sagts ett av de tecken som tyder på dräktighet. Det finns dock tikar som äter dåligt under längre perioder och då måste man försöka få i dem tillräckligt med näring. Lite ”topping” av ett balanserat färskfoder eller burkmat kan vara vad som krävs för att övertyga en kräsen tik om meningen med maten.

Det finns en svensk undersökning som utförts på raser särskilt drabbade av hudproblem (atopi) som visar att valpar till tikar som under dräktigheten (och senare laktationen) fått smaka annat än bara värmebehandlade torrfoder har mindre benägenhet att utveckla den här typen av sjukdomar. Att mosa i små mängder matrester från det egna hushållet och liknande i den dräktiga tikens mat skulle därför kunna fylla en funktion man tidigare inte känt till. Detta givetvis under förutsättning att fodergivan fortfarande är näringsmässigt rätt balanserad och tillgodoser tikens energibehov.

Utöver näringsriktig mat, lagom mycket motion och en stressfri miljö efterfrågar en valptik inga konstigheter. Du sköter henne i stort sett som vanligt vad avser annan vård. Sträva efter att din tiks dräktighet blir en feel-good period där hon (och du!) samlar kraft inför det stundande arbetet.

Inför valpningen

Redan ett par veckor innan valparna kommer ska förberedelserna påbörjas. Bland det allra viktigaste är att du har ordnat en bra plats för tiken och valparna att vara på. Deras ”bo” ska vara skyddat och ostört. Hit ska inga andra av familjens hundar kunna komma in och inga besökare klampa på av misstag. Det bästa är ett eget rum, eller ditt sovrum, till vilket dörren går att stänga. Rummet får gärna vara mörkt med nerdragna rullgardiner. Tänk på hur vilda hunddjur boar. En varg har sina valpar i en underjordisk lya. Hur tydligt instinkten finns kvar i många tikar bevisar det faktum att deras uppfödare under de sista veckorna av dräktigheten har fullt sjå med att förhindra att de gräver sig in under husgrunder eller andra otillgängliga platser för att föda sina valpar.

Valplådan

I Anne-Sofie Lagerstedts Valpningsboken (ingår i SKKs serie Hunduppfödaren) finns förslag på hur en valpnings-/valplåda kan utformas. Det kan också fungera med en så kallad Biabädd försedd med extra höga kanter runt om. Det viktiga är att valparna inte av misstag hamnar utanför lådan, samtidigt som tiken lätt ska kunna ta sig i och ur. Många väljer att utrusta valplådan med en extra list utmed insidan vilket förhindrar att tiken av misstag klämmer ihjäl någon valp när hon lägger sig.

I valplådan kan man förslagsvis bädda med tidningpapper i botten. Ovanpå lägger man en plast- eller vaxduk, över den en fiberfilt. Allra sist bäddar man in hela härligheten med en frottéhandduk eller ett lakan. Fiberfiltarna är mysiga och mjuka att ligga på, men ibland tycks de försvåra valparnas orientering. Det händer att en liten valp som letar efter sin mjuka, varma mamma förgäves stångar och buffar ner i fiberfilten i tron att den kommit rätt.

Presentera valplådan för tiken och vänj henne vid att ligga där. Det är ju här hon ska tillbringa en ganska stor del av den närmaste tiden!

Temperaturtagning

En vecka innan beräknad valpning är det dags att införa en ny rutin: temperaturtagning morgon och kväll. Normalt har en hund 37,5 till 38,5 grader, en del nästan upp emot 39. Sista veckan innan valpningen börjar den pendla upp och ner för att något dygn innan förlossningen göra en rejäl dykning, kanske ner till 36 grader. Det är en indikation på att öppningsstadiet har inletts, med andra ord: förlossningen är igång. Väntan innan första valpen kommer blir de flesta gånger ett halvt till ett dygn lång, ibland betydligt kortare. Har öppningsstadiet påbörjats ska du inte lämna tiken utan sällskap. Många tikar blir oroliga, hässjar och är skakiga i kroppen. De har svårt att hitta en skön sovställning och flyttar runt. Lägger de sig i valplådan reser de sig efter en stund och river runt i bädden. Flera gånger pockar de på att få gå ut och kissa, även om inget kommer. Det finns undantag, men under den här fasen brukar de flesta tikar inte vilja äta något.

Utrustning

Det råder lite olika läror om vad man bör ha för utrustning tillgänglig vid en valpning. Följande är det viktigaste:

Rena frottéhanddukar i alla storlekar
Hushållspapper
Slö sax
Våg
Soppåsar
Block och penna
En skön madrass för dig att ligga på om det inte finns en säng i rummet. Väntan kan bli lång!
Telefonnummer till veterinär

Många vill därtill addera: Desinfektionsmedel, glidslem/vaselin, sterila plasthandskar (det här kan behövas om du måste hjälpa till med valpningen mer handgripligen) termometer, bomullstråd och eventuellt en peang för navelsträngen.

Förlossningen

Medan man under öppningsstadiet kan se hur tikens kropp då och då liksom spänns, kommer de riktiga krystvärkarna först i samband med att utdrivningsstadiet påbörjas.Temperaturen är nu uppe i det normala eller strax däröver.

Temperaturstegringen är en tydlig indikation på att valpningen är igång. Nu är det som om tikens tidigare oro övergår i koncentration och fokusering. Vid den här tidpunkten ska valpningsrummet definitivt vara tömt på obehöriga, hundar såväl som människor. Endast de fåtal personer som ska vara med på valpningen ska finnas på plats och det bör bara vara människor som tiken känner väl. Hon ska ha det lugnt omkring sig och känna sig trygg.

När vattnet går

Den ofödda valpen är omsluten av två hinnor, den yttre och inre fosterblåsan. I samband med att värkarna blir kraftigare spricker den yttre blåsan, man säger att vattnet går. Ganska snart ser man den inre fosterblåsan med valpen ge en utbuktning mellan tikens anus och vulva och så småningom bli synlig. Den åker fram och tillbaka ett par gånger och trycks till sist ut av en kraftig krystning. Det händer ofta att också den inre fosterblåsan spricker och valpen kommer ut utan hinnor. Drygt hälften av alla valpar föds med huvudet först, hos de andra är bakbenen det första som kommer ut.

Efterbörden

Varje valp är förbunden med sin moderkaka via navelsträngen. Vanligen kommer moderkakan ut precis efter valpen, men ibland kommer den först med nästa valp. Dra inte ut en efterbörd som sitter kvar utan låt den krystas ut i tikens egen takt. Tiken vill ofta gärna äta upp efterbörderna och ur ett vildhundsperspektiv är det en energisbesparande åtgärd. För våra hundar har det inte samma funktion. Ett råd från erfarna uppfödare brukar vara att låta henne äta ett par tre stycken men sedan ta undan dem eftersom de kan resultera i diarré.

En annan erfarenhet som många gjort är att den första valpen av någon anledning ofta tycks vara den största (det finns dock knappast vetenskapliga belägg för denna teori!). Men det är nog snarare så att fostervägarna inte är lika uttänjda för den första valpen som för de som kommer efter. Tiken kan därför få arbeta en hel del innan den kommer ut. Tala lugnande till henne, beröm och smek henne längs sidorna. Just med förstagångstikar kan man ibland få känslan att de håller igen och inte vill föda fram valpen därför att de inte förstår vad som händer och närmast förknippar det med att de håller på att göra ifrån sig i bädden. Beröm därför extra när du ser att hon tar i med värkarna.

Valpens första andetag

När valpen väl är ute slickar tiken bort de hinnor som finns kvar och den nyfödde tar sitt första andetag. Om tiken till en början inte förstår vad hon ska göra måste uppfödaren själv snabbt befria valpen från hinnor och det slem som kan blockera andningsvägarna. Massera den sedan mothårs med en frottéhandduk för att få den torr och stimulera cirkulationen. Ofta behövs det sedan bara att tiken kommer igång och slickar den första valpen för att polletten ska trilla ner och hon tar hand om valp nummer två som om hon aldrig gjort annat.

Navelsträngen

I samband med att tiken slickar valpen tuggar hon av navelsträngen. Uppfödaren kan försynt hjälpa till med detta med en slö sax. Klipp av navelsträngen 3–4 cm från buken. För det mesta blöder det inte alls, men skulle så vara kan man knyta om stumpen med en bomullstråd eller nypa till med en peang. Efter ett par dagar torkar navelresten och faller av. Den omskötta valpen söker sig till tikens juver och börjar snart dia. Detta stimulerar värkarbetet och hjälper nästa syskon på färden ut i världen.

Vissa snabbare – andra långsammare

Själva valpningen tar i regel mellan ett par och upp till cirka tolv timmar avhängigt hur stor kullen är. Det händer att ett par av valparna föds med bara någon eller några minuters mellanrum men det kan också dröja ett par, tre timmar emellan. Om tiken har en stor kull kan väntan på de sista valparna bli längre eftersom hon då kan behöva vila sig lite extra innan hon föder fram dem.

Om tiken har kraftiga krystvärkar utan att något händer bör du kontakta veterinär redan efter cirka en halvtimme. Ett värkarbete som inte ger något resultat kan tyda på att valpen ligger fel eller är för stor för henne att föda fram. Läs mer om valpningskomplikationer i Valpningsboken av Anne-Sofie Lagerstedt.

En liten paus

När tiken har fött ett par valpar och inte visar att hon akut krystar, kan det vara skönt för henne att gå ut och rasta sig. Men håll henne i koppel och gör inte utflykten längre än till den egna gräsmattan. Att komma ut och röra sig stimulerar värkarbetet och det är inte ovanligt att tiken plötsligt föder en valp när hon är ute för att kissa. Ta med handduk och sax ut!

Under hela valpningen ska tiken ha tillgång till vatten. Vill hon inte resa sig upp bjuder du henne skålen. Många tikar uppskattar ett litet mellanmål bestående av till exempel en äggula och lite druvsocker om valpningen drar ut på tiden.

När valparna har ätit av den första nyttiga råmjölken och somnat förnöjt kan du kontrollera att de inte har gomspalt och att anal-och urinrörsmynning är normalt utvecklade. Du kan också passa på att väga dem. Lämna dem sedan ifred med sin mamma, lyft och bär dem inte i onödan.

När valpningen väl är över slår sig tiken till ro med sina småttingar och lugn råder över valplådan. Känner du dig av någon anledning osäker på om hon verkligen är tom, eller om du genom tidigare röntgenundersökning vet att det finns valpar kvar, bör du ta kontakt med veterinär.

En välmående kull består av valpar som äter och sover. Friska valpar är tysta förutom när de trängs vid juvren eller ger luft åt sitt missnöje för att de kommit vilse i valplådan. En valp som hela tiden gnäller eller skriker är det sannolikt fel på och det är inte troligt att den överlever. Vissa tikar tar sig heller inte an de valpar som inte är livsdugliga. Sköter tiken om resten av kullen som hon ska men stöter bort en valp kan det alltså betyda att den inte är frisk.

Lugn och ro

Efter valpningen har tiken en mindre blödning, så kallat avslag, under ett par veckor. Till en början är den svartgrön men blir alltmer blodlik och avtar efter hand. Det finns tikar som kan ha lite avslag i så länge som fem, sex veckor utan att det behöver betyda något. Varningstecken är dock om hennes allmäntillstånd påverkas, om hon får feber eller flytningen börjar lukta illa.

Den första tiden efter valpningen ska präglas av lugn och ro. Låt tiken ligga ifred med sin kull, men titta till henne med jämna mellanrum. Ge henne inte alltför kraftig mat de första dagarna eftersom det tycks trigga diarréer. Visar hon att hon vill ha sällskap så sitt hos henne en stund och sov gärna i samma rum åtminstone de första tre, fyra nätterna. Avstyr alla besök av utomstående, både för att det kan stressa tiken och för den eventuella smittorisken. Passa själv på att njuta av lugnet innan stormen.

Det dröjer inte många veckor innan valparna upptäcker sin omvärld och ställer betydligt större krav både på sin mor och sin uppfödare!